sarahinsweden.blogg.se

Idag är det en väldigt speciell dag för mig. Det är exakt 3,5 år sen jag klev av planet på Arlanda för allra första gången. Känns som igår att jag stod på flygplatsen i München, vinkade hejdå till mina tre bästa och grät som ett litet barn. Jag kunde inte fatta att jag skulle vara borta i ett helt år. Och nu har det gått så mycket mer tid än ett år! Det beslutet jag tog då visade sig förändra hela mitt liv. Jag har lärt mig otroligt mycket om mig själv och om andra vilket jag är väldigt stolt över. Självklart finns det dagar då jag inte alls är så säker på om jag tog rätt beslut i att stanna kvar här efter min tid som Au pair. Innerst inne vet jag dock alltid att det var precis det jag behövde! Jag bevisade för mig själv att jag klarar mig utan att vara beroende av någon annan och den där känslan är det bästa jag upplevt hittillis :) lite tvivel finns alltid kvar men det är väl bara bra eller? Det visar ju att det finns många människor i Tyskland som jag saknar otroligt mycket!

 

När jag satte ned mig för att skriva det här inlägget tänkte jag: Nej, nu ska jag inte gråta! Det är väl härligt att jag trivs så bra här och att jag har lyckats! Men som många av er säkert kan tänka sig så gick det inte som planerat ;) det blev lite jobbigare än jag trodde och näsdukarna börjar ta slut snart. Såna dagar som idag är hemlängtan extra stor, man tänker tillbaka på tiden som har gått och hur mycket man har missat. Det vore enklast om alla mina nära och kära från Tyskland bara kunde flytta hit tycker jag :)

 

 

 

Heute ist ein sehr spezieller Tag für mich. Vor genau 3,5 Jahren bin ich das aller erste Mal aus dem Flugzeug hier in Stockholm gestiegen. Es kommt mir vor wie gestern, dass ich in München am Flughafen gestanden bin, meinen drei Allerliebsten zum Abschied gewunken und wie ein kleines Kind geheult habe! Ich konnte es nicht fassen, dass ich ein ganzes Jahr lang weg sein würde. Und jetzt ist so viel mehr Zeit, als nur ein Jahr vergangen! Die Entscheidung, die ich damals getroffen habe, hat mein Leben wirklich auf den Kopf gestellt. Ich habe unglaublich viel über mich selbst und andere gelernt, worüber ich sehr stolz bin. Natürlich gibt es Tage, an denen ich mir gar nicht so sicher bin, ob ich damals die richtige Entscheidung getroffen habe, nach meiner Zeit als Au pair hier zu bleiben. Eigentlich weiß ich aber, dass das genau das Richtige für mich war. Ich habe mir selbst bewiesen, dass ich es auch schaffe, ohne von jemand anderen abhängig zu sein! Und dieses Gefühl ist echt unglaublich toll :) und ein paar Zweifel schaden doch auch nicht, oder? Schließlich gibt es im weitentfernten Deutschland Menschen, die ich sehr, sehr vermisse!

 

Als ich mich hingesetzt habe, um diesen Eintrag zu schreiben, habe ich mir gedach: Nein, jetzt fängst du nicht an zu heulen! Es ist doch toll, dass es mir gut geht und es mir so gut gefällt hier! Aber wie sich die meisten von euch sicher vorstellen können, ist das nicht ganz nach Plan verlaufen ;) bin jetzt schon über eine Stunde gesessen und die Taschentücher neben mir gehen schön langsam dem Ende zu! An solchen Tagen wie heute, ist das Heimweh einfach ein wenig stärker als sonst. Man denkt an all die Zeit zurück, die vergangen ist und an all die Sachen, die man verpasst hat. Am einfachsten wäre es doch, wenn alle meine Liebsten aus Deutschland einfach hierher ziehen könnten oder?! :)